Gucci

Gucci 2000-2011

Hej då lille vän och tack för alla fina år .

Jag sticker ut

Jag är tillbaka!

Jag är tillbaka en halv storlek större, med rufsigare hår och med större aptit på kaffe än innan. Jag bor numera i ett hus där jag kan höra grannen fisa, det är en stor anledning till att vi letar efter nytt. Jag läser numera på högskola, och jag är ett praktexemplar till student skulle jag säga själv. Mycket kaffe, många energiska inlägg på studentforumen och för lite sömn.
Jag har också börjat titta på Big Brother, detta mänsklighetens avskräde. Simon är så tråkig så jag vrider mig i soffan, Sara kan svälja en jordglob och Martin så löjligt tam att vår hund framstår som en grizzlybjörn i jämförelse. Jag måste sluta titta på det...bara att jag skriver om den här skiten ger mig ångest.

Maj är här och med den solen. En jävla sol som stressar skiten ur mig: DU MÅSTE UUUUUUUUT! God damnit, ut med dig blekloppa! Jag vill inte ut. Mina vader är kritvita och det gör ont att gå på grus.
Nä ja vill inte alls ut varje dag i solen. Solen gör mig varm och klibbig och med tanke på att jag nu snart bär storlek 38 i kläder, så oroar jag mig för om man kan få jästinfektioner mellan bilringarna, nån som vet? Alltså när man sitter ner så veckar sig tröjan in mellan dem, kanske kan det ändå avhjälpa problemet? Jag är livrädd för jästinfektioner efter ett avsnitt av Insider på kanal 5. Det såg väldigt otrevligt ut, i och för sig låg den karln i sängen med en övervikt på mer än mina fyra kilo, men ändå.
Hm.
Jag ska dricka kaffe nu. Och sen spela wow. Den flitiga studenten har pratat.

Ps. Jag har faktiskt sökt ett jobb som jag hoppas att jag får. Anledningen ser ni här ovan, det får ju fan inte fortsätta så här. Seriöst.

Puss och kram.

well

så var det dags igen. är man förvånad? inte särskilt. det var väntat, tyvärr. så fungerar jag nog, jag väntar och väntar och blir sällan förvånad.
därmed inte sagt att man blir ledsen. jag blir lika ledsen för varje gång. people are shit.
har inte skrivit i den här bloggen på flera månader. det har varit skola, flytt. jag har väl inte mått så bra ska jag ärligt medge för mig själv. kanske har jag velat hitta ett sätt att fly?
det känns som när jag tittar bakåt så har tiden bara flytit på, och jag har försökt att acceptera saker som de skett allt eftersom. men jag har alltid tittat bakåt, kanske därför det aldrig har känts på riktigt. jag har väntat mig ett slut på det och nu kom det.
det värsta var dotterns ansikte, hon förtjänar så mycket mer än våra låtsaslekar.

Stresshantering

Saknar ni något att göra om dagarna? Om kvällarna? Om nätterna? Har ni överskattat det sociala livet? Tröttnat på fika och mysiga middagar? Är ni så less på er partner att ni inte vill se honom/henne men ni orkar inte göra slut?

BÖRJA STUDERA

Det fungerar.

Jag har

KLIPPT MIG!


Och det var i grevens tid. Jag är skitsnygg minus lugg som jag såklart naggade på själv redan dagar innan jag skulle dit. Men skit i det nu. Tack till frisör!

morgondis

" ...............Gå upp !!!"
" Va..? ? "
" Jamen du har ju jobbet!! "


tystnad.

" Jennie, klockan är halv sju...."

"hum".


Sambo somnar om. Så där vaknar jag jämt. Snabbt, ryckigt, panikartat.
Min vana trogen - susar jag upp såklart. I köket möts jag av bruna små pigga ögon från hundkorgen. Nåja, pigga och pigga. Ögonen må vara öppna men hunden för övrigt rör sig i slowmotion. Till slut masar han sig upp och kommer fram och hälsar. Lille Hjalmar, en sån god liten hund han är. God men morgontrött.
Efter lite klappar vänder han sig långsamt tillbaka mot korgen och dråsar ihop i sin vanliga hög. Ingen morgonpromenad här inte. Faktum är att Hjalmar aldrig sedan han var valp, varit sugen på tidiga promenader.
De gånger jag ändå släpat ut honom på en sådan, har han mest stått stilla och stirrat på mig med frågan i den trötta blicken:
"Varför?"
"Varför är vi ute klockan åtta på morgonen, det är okristligt och jag kommer att kontakta hris ** om detta inte upphör..."
Det brukar sluta med att Hjalmar drar mot dörren, och att jag tröttnar och går efter.

Så. Vi har en morgontrött hund. Och jag har en morgontrött sambo. Min sambo är den mest morgontrötta jag känner. Söt men morgontrött. Han är så morgontrött att man får mer utav att diskutera med hans frisyr än med honom när han är nyvaken. Han behöver minst 30 minuter på sig att vakna till. Minst. Under den tiden, så brukar jag diskutera värdsliga ting med hans frisyr över en kaffe (som för övrigt behöver filas till med hundtrimmern).
Nu sitter jag med mitt kära kaffe och om fem timmar sitter jag hos frisören med mitt eget barr. Av ska det och ljust ska det bli. Har inte satt foten inne hos en frisör på över ett år nu. Håret är viltvuxet och ostylat. Färgerna går i orange, ljust, gult. Det är ett riktigt trollhår skulle jag vilja säga. Charmigt men inte så fagert.
Så frisör. Förmodligen går jag därifrån inte alls som jag tänkt mig. Kanske kommer jag hem rödhårig. Eller svart, må gudarna förbjuda det.
Sist jag färgade svart såg jag ut som en emo-unge. En sån som bara funderar på vad allt tjänar till. Likblek, deprimerad, oerhört fult.
Nej, aldrig svart.

För övrigt är det skönt just nu. Tack kära Cajsa för att du ställer upp och har hand om Hjalmar över Gotlandsveckan. Du är guld värd.


(** hris : Hundens Rätt I Samhället)

Gotland nästa

Nästa vecka far vi mot Gotland och det ska bli underbart! Har dock fått ett problem, hunden Hjalmar den store behöver en inkvartering under tiden. Han har visat upp vissa oönskade reaktioner mot småbarn och eftersom Emils syster har med sig sin lille knodd, vill vi inte riskera något :/.
Jag hoppas verkligen att det löser sig, för äntligen ska det bli av att man får se Gotland!

Bloggkoll?

Det har hänt en hel del, både bra och trista saker den sista tiden. Har inte pallat att skriva i bloggen av flera anledningar.

Njut av vårvädret allihop.

Vart tog

passionen vägen ?

1:a månaden knullar man som kaniner. Man hinner knappt med att få in hämtpizzan i munnen innan man dyker ner i sängen, huttar kartongen åt helvete och pippar på som man aldrig sett naken hud på kort ens. Det är även i den här perioden som man ser till att bh:n och trosa matchar, dessutom är man flitig med både rakhyvel och lukta gott grejer på kroppen. Att försöka ha en videokväll ihop slutar oftast med svettiga nakna kroppar i soffan, och ingen av er minns ett skit av vad filmen handlade om. Faktum är att jag inte vet en enda av mina tjejkompisar.... som minns en film de såg ihop med sin pojkvän de första månaderna. Nä, vi minns inte ens vilken film vi hyrde.

2:a månaden följer i 1:a månadens erotiska fotspår. Man lullar omkring på jobbet med tom blick, cowboygång och det enda man kan tänka på är honom. Och hans kropp. (läs; kuk)

3-5:e månaden är det något lugnare fast fortfarande är det mycket tid bland lakanen, kollegorna på jobbet kan nu åter få en normal ögonkontakt med en, man ägnar lite mer tid åt hushållsysslorna och ser till att skrapa bort de där spindelväven runt kylskåpsdörren. (Minns hämtpizzor.)

6-12:e månaden. Nu snackar vi förhållande. Fortfarande pirrar det skönt mellan benen vid synen av honom, det är lite mer balanserat bara. Vi kan äta god mat och faktiskt TITTA på en hel film utan att börja idka oralsex i soffan. Vi kan hålla handen ute i parken utan att trilla ihop av akut kåthet. Vi hör ihop, vi myser ihop framtidsplaner tillsammans och vi älskar fortfarande att älska i princip varje kväll.

OK.

Det första året har gått och har ni inte gjort det innan, så är det för många par dags nu. Man ska flytta ihop. Tro mig. Flytta ni ihop men förbered er för mindre sex. Förbered er för mer mysbrallor, förbered både dig själv, din partner och dina mysbrallor för ett ökat midjemått. Förbered dig på att sunkigheten gör inträde, förbered dig på vardagen helt enkelt. Man ska njuta av den sägs det, men försök själv att tända på vardagsflottigt hår och sunkig t-shirt? Själv går jag ofta omkring i extremt fula kläder, och det kan gå många dagar (läs: DAGAR) innan jag ens sätter en borste i håret. Så det är absolut inte bara en som gör såhär... vi äro alla skyldiga, kvinna som man - så lura inte er själva med att säga annat.

Kvällarna börjar bli långa och sena, man fastnar framför datorn eller tv:n, man somnar i soffan med öppen mun och innan man vet ordet av, så är man singel fast med sambo. M a o : Man gör exakt samma saker man gjorde som singel. Minus knullandet då.

Whats up with that?

Ps. Det är inte flickan i filmen som skrivit brevet.

Såklart. Host. Nu ska jag sova.

Kashmir funkar!

Vilket väder.

När det blåser svinkallt brukar Hjalmar ställa sig som en liten luddig staty och "nosa" på vinden, ser skitballt ut. Han står blickstilla och vinden tar tag i hela hans lilla kropp och slickar pälsen så tätt omkring honom, så han mest påminner om en dammsugen hamster. Där står han och låter hela sin aristokratiska uppenbarelse förenas med naturens krafter. Sen, på två microsekunder blir han plötsligt superakut skitnödig och skrumpnar ihop till en boll som står på två och ett halvt ben och skakar, naturligtvis med en obligatorisk blick av medlidande mot den som nu står i andra ändan av kopplet. Det kan kännas en smula obehagligt att stå och titta på en hund som bajar, de verkar vilja inbjuda en till showen så att säga. Hjalmar är inget undantag. När han utfört det han var ute för att göra - så går det snabbt. Den kalla vinden hinner nu knappt med att smeka hans grekiska gudaprofil - så kvick är han uppför trappan och in.

Hjalmar är inte vad vi kallar för en "vildmarkshund". Hjalmar skulle nog helst vilka ha tofflor på sig när det är så här kallt ute, och allra helst åka barnvagn till och från bajsstället, om han fick välja.
Min mamma tyckte jag skulle sy ett par - tofflor alltså.
Det räcker alltså inte med den eländiga jackan vi köpte till honom, den som får honom att sluta vifta på svansen och som dessutom innebär att hans annars så smäckra gång, förvandlas i samma ögonblick som jackan åker på - till ett berusat barns vinglande på en finlandsbåt. Enligt min mamma skulle han må bra av fyra stycken små "praktiska med kardborreband" tofflor, i hemmasydd modell.
När vi skulle ut till stallet sist, för en "härligt uppfriskande vinterpromenad" bakom Leah och Dibbe, så hade jag inte hjärta att låta honom stappla fram i den där jackan. Jag hittade en gammal tröja med polokrage i orange kashmir som Leah haft en gång i tiden, klippte av armarna på lagom längd, trädde på den över Hjalmars lilla ädla päronskalle och där inför oss, satt så plötsligt hundvärldens svar på Coco Chanel. Vilken ynnest det var att ha på sig en sån smidig och varm klädsel verkade Hjalmar tycka.
Jag knöt hela skapelsen omkring hans lilla mage och det blev bedårande. Emil suckade och Leah gapskrattade men Hjalmar verkade mycket nöjd. Hans lilla polokrage satt som ett smäck, och de lurviga tassarna fick mer än väl utrymme till att göra de små krumsprången han så gärna gör när han tar sig fram.
Man kunde skåda, om man hade tur och bodde nära stallet, ett par människor, en häst, och en liten glad hund iklädd en orange polotröja i finaste kashmir, promenera i maklig takt ut i den frostiga skogen.
Men tofflor.... det vete tusan faktiskt. Någon måtta får det vara. I alla fall för i år.

Omfamna vintern nu allihop. Den är ju så härlig.

Pigg?

pigg & glad som kexchoklad.
Pigg som en mört.
Glad som en sprallig höna i en
tuppgård. Och så vidare.

Grrrrrrrrr

Våra grannar har hund och de bryr sig uppenbarligen inte om att lära hunden att vara ensam. 4 månader gammal lämnade de ensam långa dagar, hunden var såklart stressad och skällde ungefär... tja 6 timmar i sträck. Förutom att det störde rent allmänt, så anser jag att det är djurplågeri och inget annat att lämna en hund ensam utan att träna hunden på det. En hund kan vara ensam ett tag - men den måste känna trygghet och vänjas vid det, i lugnt mak. Fan vad sur jag blev.
Jag pratade med grannarna :
"Vet ni att er hund sitter i lägenheten och skäller konstant efter att ni går hemifrån?
"Va, neej, det gör hon inte, hon är ju knäpptyst när vi går och när vi kommer, och hon behöver vänja sig vid att vara själv"

DUUHH! Man vänjer inte en hund vid ensamhet genom att lämna henne i 6 timmar åt gången knäppskalle!

Vad bra att folk säger nej åt saker de rent logiskt inte har en aning om.

Jag ringde vicevärden och bad honom prata med dem. Inget hände. Hunden skällde på som vanligt - sedan till kommunen - fick veta att det är Länsstyrelsen som har hand om frågor som dessa. Gjorde en anmälan där till Djurskydd. Vet inte hur och när de tog tag i saken, men inom en vecka så slutade hunden att skälla.

Nu har hon satt i gång igen. Stackars hund. Jag lär inte ge mig.

Bebis hjärta Leah

Leah kommer hem efter veckan hos pappsen, hon hinner knappt innanför dörren för att sätta sig och äta, förrän Bebis kör välkomstritual deluxe.
Kärlek.

Idag vaknade jag och knallade in på dotterns rum, satte mig på golvet och begrundade det faktum att här bor en tonåring, soon to be i alla fall. Inte länge sedan var hon en knodd i blöjor som man kånkade runt på.
Time flies. Hon är den bästa dottern man kunnat önska sig och jag är förbannat glad över att hon kom till när hon kom, att hon blivit som hon blivit : smart, kvick, intelligent och har humor som jag vet inte vad - det är som att prata med sig själv ibland och för vissa må det vara en pain in the ass när vi två sätter i gång (läs emil) men vi har så roligt ihop åt våra egna små skämt, så vi står och skrattar så tårarna rinner hehe. Interna skämt är underskattade, Emil suckar bara och försöker dra sig undan när de här skratten tar över lägenheten.
Vi har en del alias, jag och Leah nämligen. Jag har å min sida alltid haft det, jag behöver det, min personlighet behöver ha någon annan att skylla på när jag tänker och pratar dumheter. Leah har apat efter och vi kör för närvarande på dessa:


1. Polisman Bengt. En moralens väktare som pratar med släpig värmländsk dialekt. Han pratar högt om moral, om rätt och fel men innerst inne är han en misslyckad kontorsråtta som jobbar på polishuset i stan vars högsta drömmar cirkulerar kring att sätta dit tonårsligister som snor cyklar. Tämligen ofta misstänker han familjemedlemmarna och vill sätta de flesta i ett fängelse som inte existerar. Detta är förmodligen Emils hatobjekt nr.1 - han klarar inte av dialekten :)

2. Emma. Knasig 6-åring med röst som en av husmössen i Askungen. Emma är bäst på allt och lider av mindervärdskomplex. Hon är Leahs favorit, Emma diskutera ofta ridning och hästar, allt som Leah kan göra - gör Emma bättre.

3. Bebis. Vår katt kan prata han också. Suptut vars främsta intresse är mat och öl från Danmark. Har stora talsvårigheter men det är inget som stoppar honom från att göra covers på de kändaste artisterna. "Bebis tolkar-serien är ett välkänt kapitel i hans karriär, nu senast gav han ut "Bebis goes Graceland" - en minnesutgåva för att fira storheten hos Bebis, ops förlåt - The King menar vi såklart.
Ihop med Millans katt Huggan, planerar de för stora partyn som aldrig blir av. Huggan åker ofta med färja till Danmark med Millans pengar på fickan, men stoppas för jämnan i tullen, så nån öl blir det sällan.
Är oerhört påfrestande för de andra djuren, då Bebis styr stället med järntass.

Jag får poängtera dock, att detta inte är scitzofreni. Det är humor. Stor humor.

Ok. Nu kan männen i vita rockar hämta mig, jag har biktat klart.

GOD JUL

i förskott.

Själv är jag väl ingen julpåhejare av rang direkt. Har lite problem med julsånger och den där spontana julkänslan som alla ska gå och bära på. Dessutom lider min plånbok av något, jag tror det kallas tomhet. Den vill inte öppna sig och för varje tjugolapp jag pressar ur den, så åmar den och vänder sig i plågor tills jag stängt den igen. Jag är för fattig för julen.
Det lär bli en och annan julklapp i alla fall, jag har en tendens att ignonera plånbokens protester när det ska handlas, det vet både jag, Emil och Intrum Justitia. Värst är när jag och dotter är ute på tur på stan, vi går knappt in i en affär utan att vandra ut från den med en påse. Efteråt tittar vi på varandra och fnissar "tihi vad kommer Emil säga nuuu", varpå vi tar en fika på ett dyrt cafè för att stilla vår ångest.

"Oj mamma, varför gör vi alltiiiiid så här" - säger Leah med ett flin från öra till öra, glatt mumsande på bakelse med grädde på (37 spänn).
"Ja du, jag vet inte, hi hi hi hi hi !!" - klämmer jag ur mig med nån sort manisk klang i rösten, stirrig blick men observera: i ett oerhört lyckligt tillstånd , och huggar därefter raskt in på min tonfisksallad (65 spänn slätt) + ett glas vatten (där kom samvetet och gjorde en smula av det den är till för).
Vi äter och mumsar i samförstånd över vårt dåd. Vi vet båda att vi betett oss illa men vi kan inte göra något åt det, det ligger i vår natur förklarar vi för varandra och nickar, ler och köper varsin kaka för 20 pix (mjöl, vatten, socker, en nöt i) att smälta maten med.
Sen knallar vi hemåt, tyngda av påsar, ivrigt språkandes om exakt vilka dumheter som ligger i de där påsarna och exakt vad kalaset gick på. Och såklart, hur vi ska gömma vissa saker för Emil + så diskuteras eventuella konsekvenser utav det hela, klämmiga ursäkter, och rena lögner som vi bör dra när han kommer på oss.
Det blir en liten ritual som vi båda värderar högt, jag och dotter.

Tja. Är inte alla kvinnor mer eller mindre lite shoppinggalna undrar jag? Jag anser ju att vi får lov att komma undan med det, just för att vi faktiskt relativit sällan går ut på stan. Vi minimerar riskerna rätt flitigt ändå tycker jag.
Nu måste jag ila, för det är faktiskt julafton snart. Och då måste man handla lite julklappar, inte sant?

I går hade jag 87 vänner på Facebook. I dag har jag tydligen bara 86.

Någon har svikit mig, lämnat mig. Frågan är vem.

Jag känner mig oerhört ensam och kränkt.

20 tal

Så fint!

Sömnlös

JAG ÄR TRÖTT!!!

Jag har sovit som en kratta i natt. Vi delar dessutom på ett jäkla täcke just nu (Tack Hjalmar för att du kissade på vårt andra) och är det nåt jag avskyr så är det att ligga tätt när man ska sova. Men nu är jag tvungen, med ett täcke så får man krypa ihop.... Mysigt tycker många, ååh vad mysigt. Inte ett skit mysigt. Jag blir skogstokig på händer, fötter, ben, värme och pytteliten plats att veckla ut mig på. Så jag har legat med högra delen av kroppen utanför täcket, vickat på högerfoten i takt med Emils andetag, hämndnypit Hjalmar när jag kommit åt med tårna och stirrat upp i taket halva natten.
Dessutom har vår säng utvecklats från en helt normal säng till en gungmatta, vilket innebär att när Emil ligger nära mig, så ligger jag i uppförsbacke. Jag ligger och krafsar med händerna för att komma "uppåt" men inser det omöjliga i uppdraget sekunden efter då jag hjälplöst glider neråt. Att min sovande sambo blir varm som en kokplatta på nätterna dessutom hjälper inte till, han bränns mer eller mindre och jag får med jämna mellanrum förflytta de skånska händerna som på något sätt hittar sin väg till mig.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA. Jag är så trött!

Kaffe. Kemisk uppvakning. Jag är på tredje koppen nu, inget händer.

Nostalgi (vart tar åren vägen?)

Detta är rätt märkligt. Jag slog upp tidningen i morse och ser att min tjej hamnat precis bredvid... Hanna. Hanna som i alla år hamnar precis sida vid sida av Leahs foto i tidningen här i stan. Det är märkvärdigt - det är det. Varje eviga år klipper jag ut Leahs och Hannas foto ur tidningen, de ler där sida vid sida och följs åt. Det är rätt häftigt.

Hannas mamma Gunilla och jag låg nämligen på BB ihop. Hon födde Hanna en dag innan Leah behagade sig ut, den lilla krångelmajan. Jag låg med mitt stora sår på magen och kikade från sängen på Gunilla som vankade av och an med sin lilla i den där glasvagnen, vi jämförde våra upplevelser (oh och nähä??? åh fy faaaan!!) och jämrade oss ihop över våra diverse blessyrer vi fått under detta stora (kolla mitt feta sår, ser du???)
Vi var ganska saliga ihop åt våra små underverk, milt sagt.
Vi gick dessutom tillsammans på föräldrakurs under tiden de här små liven låg i magarna. Ingen av oss kände till varandra innan, men som en slump hamnade vi i samma grupp, vi hamnade på BB ihop och åren som följde efteråt, gick vi på varandras barnkalas och firade de små ihop.
Med tiden gled vi isär och idag har vi ingen kontakt längre tyvärr.
Men jag är ganska säker på att Gunilla sitter därute på sin ö där de bor och skrattar hon med åt att våra barn år efter år följs åt tack vare vår lilla tidning här i stan. Där sitter de, leendes och så härliga inför framtiden.

Grattis på er gullungar.