R.I.P Engla

Nu har de hittat kroppen efter Engla. Jag känner mig helt bestörd, som jag alltid känner mig när man får läsa om sånt här skit. Bestörd och arg.
En i familjen har bott där han kommer i från, vet vem han är. Det gör det ännu vidrigare. Ett en hemstad ska bli för alltid ihågkommet för en sån här sjuk människa och hans gärningar.

Vill inte ens snudda vid tanken hur det måste kännas idag för Englas mamma. Så grymt, så fruktansvärt hon måste må.

Ta hand om alla som vi älskar, dunka in det i huvudet innan man vaknar upp en dag och inser att det är för sent att säga "Jag älskar dig".

.....

PARTY!

zzzzzz vad gör man uppe nu?

Så var vi i väg och kollade på huset. Smockat med folk såklart. Men det var bra, huset. Med lite färg och nya tapeter så kan vi säkert trivas där. Sabla människor att komma då, och så gick de omkring sådär igen och pratade högt om vad de skulle ha för möbler hit och dit... urk.

Området är kanske inte drömläget numero uno, men man kan inte vara för kräsen i dessa dagar. Dessutom är det billigt. Vi är ändå hemma så mycket, så då känns det som att själva hemmet är viktigare än läget.

Jag är just nu skittrött och förstår egentligen inte själv varför jag sitter här och gaggar. Vi har kollat på Dum & Dummare..kan ni fatta, Emil hade inte sett den. En film som typ alla har sett, men nej då inte han inte. Skönt att skratta av sig ibland, den filmen är kul fortfarande. Den & Kingpin.
Oj, jag hörde en fågel nyss genom mitt öppna fönster, den kvittrade lite på känn... på natten, alltså börjar fåglar kvittra på natten...det är klar sommarvarning! Nu vill jag ha huset, sommar, och en mumsig man som står i trädgården och sår luktärtor. Och en glad L som får åka på ridläger med pappsen och H, och en glad L som får åka med oss på nåt (vad vete 17, vi har inte kommit så långt i planeringen än). Men nåt blir det. Får se vad damen vill hitta på :)

Nu ska jag sova, i morgon är det jag som blir väckt av en tandläkarfixad Lollo i ottan.

Och till Matilda: jag håller tummarna för dig i morgon :)

en sjuklings dag

Här sitter jag i mörkret och glor. Det är inget vidare att gå sjukskriven har jag kommit på. Alla de andra sover, jag och min chipspåse gör vårt bästa för att liva upp tillvaron.
Magen mår bättre, den är nu vackert gulfärgad men har slutat värka. Nu ömmar den, och det är jag nöjd (are) med.

Jaha...låt tänka. Min dag, vad har jag nu gjort för spännande? Nåt sånt här..och håll i er nu, för det går undan i svängarna när man är hemma på dagarna.

08.00
Jr ringer på mobilen och väcker mig ur min vinterdvala, han säger nåt i luren som jag inte kan uppfatta. Antar att det är nåt i stil med "vad gör du". Lägger på & somnar om.

09.30
Vaknar till av att telefonen ringer ännu en gång, denna gången är det hemtelefonen. Påpassligt har Emil lagt den på golvet brevid sängen, varpå det tar mig 2 minuter extra att få tag på den. Det är denne själv i telefon som ringer för att väcka mig (som jag bett om) samt undrar hur jag mår. Alltid fint att vara påtänkt, dock är jag inte världens talföraste människa om morgnarna, så jag avslutar det relativt fort.

09.50
Gör kaffe samtidigt som jag ringer sjukan. Dags att prata med kirurgen. Han ska återkomma.

10.05
Storebror ringer, vi pratar skit i en nästan en timme. Under tiden dricker jag vatten.

10.45-15.00
Häng med nu. Sitter vid datorn och surfar/spelar Betapet/har tråkigt. Nerdragen rullgardin. Kaffe. Toapauser, men de får ni betänka tiden på själva.

15.00-15.30
Stapplar runt och försöker städa lite. Kniper med tårna och plockar på så vis upp saker från golvet. Får nästan en ångestattack av allt katthår som hopar sig på golvet. Kan inte dammsuga. Löser attacken genom att gå tillbaka till datorn och sätta i gång wow.

15.30-16.30
Spelar wow. Fortsätter spela druid lvl 9 som jag startade dagen innan i ren tristess. Känns småtråkigt, jag dör 2 ggr på raken av 2 st lvl 7 spindlar, och tycker druider suger. Lvlar till 10 och blir björn. Plötsligt blir det kul igen.

16.30
Lillebror kommer hem från sjukhuset, dock ej som patient utan som läkare. Vi pratar strunt, jag springer hela vägen från Darnassus till Stormwind under tiden. Millan ringer och bokar fikatid.

17.00
Kirurg ringer och vi har ett fint samtal, han och jag. Lillebror & jag diskuterar familj. Vi är både inne i wow samtidigt men oj så bra det går.

18.03
Emil kommer hem. Han gör omedelbart kaffe och påpekar att han är lite sugen på wow. Vi stänger av wow.

18.15
Millan kommer och kräver sin del av kaffet. Vi värmer upp mammas korvsoppa.

18. 45
Jr kommer in i arbetarkostym. Jag skickar ut männen till Guitar Hero och återgår till maten och prat. Det låter från vardagsrummet.

19.30
Flykt.
Jag & Millan åker hem till henne för att se på Jeanne D`arc. Bra film för er som missat den. Vi äter godis och dricker cola. Pernilla dyker in och lånar datorn en stund före jobbet. Såret stramar. Millans soffa obekväm.

23.00
Hemma igen. Emil och bror trötta, broder kryper till kojs. Jag saknar min L en smula och kikar på hennes veckoschema.

23.20
Läser tidningar på nätet. Trycker på alla länkar jag ser. Dricker kaffe. Emil ligger i soffan och tittar på tv.

00.20
Emil ska sussa. Han går och sover utan att pussa mig :(. Han är förkyld.

01.40 Här sitter jag. Inte trött. Jag kanske skulle göra mig lite kaffe ? :)

Har jag en idol så är hon denna. Herregud så bra hon är.

Jag har ljugit för snälla sköterskor

Nå.

var inte exakt vad som skulle skrivas, råkade trycka på enterknappen och vips: jag hade gjort mig ett inlägg.


Jag är tillbaka från sjukhuset. För de som inte visste, så skulle jag in och operera lilla magen. Ta det där "lilla" med en nypa salt.
Just nu är jag svullen som en katt vi har här hemma. Jag har lite ont.
Men inte så ont som jag hade kvällen jag kom hem ..(i onsdags). Jag skrek inte för det gjorde för ont i magen av att skrika. Jag gnydde inte heller. Jag såg helt enkelt ut som The Ring-offren och höll mig i kuddar, Emilben och allt jag kom åt mig varje gång jag råkade andas ut lite konstigt eller när jag kände att det var dags att röra pyttelite pytteliteeee på tårna. Gick faan inte att skrika, för då blev det genast värre.

Fi fan säger jag. Ensam i soffan klockan 24 på natten, jag och mina tabletter. När klockan var 2 stirrade jag fortfarande upp i taket och funderade på om det skulle vara enklare att vanka omkring som en plågad pensionär tills dagen såg sitt första ljus, eller om jag helt enkelt skulle bli den första människan i världshistorien som bröt ryggen av att bara ligga ner. Alltså...när man inte har ont i nån mage och magmuskler så tänker man inte riktigt på hur otroligt ofta vi faktiskt använder magen. Till allt. Prata, gå, vissla, sitta, ligga. You name it. Att bli uppskuren och sydd på tvären gör sitt för motoriken.

Jag valde iaf att försöka kravla mig in i sovrummet istället, kändes för ensamt och för jävla ont därute i vardagsrummet helt allena. En kvart senare möttes jag av ett mörkt rum och små snarkningar.
Jag la mig ner. Tror jag skrek innuti en kvart till eller så innan jag sammanbitet försökte vagga mig själv till sömns. Jag vet inte hur länge jag sov, för klockan 08 00 vaknade jag åter. En L och en E på väg till skolan. Jorå, det hörde jag allt.
Min rygg var inte längre en rygg. Inte min mage heller. För i en säng som är mjuk som en god damned hängmatta så fungerar magen ÄNNU mer som stöd. Och mina stackars magmuskler som var skurna i hade väl kämpat tappert. Ytterligare en 20 minuter senare stod jag på de små darriga benen, trosor, socka (1 st), White Stripes t-shirt, hår from hell, blek..you name it.
En resa på 5 minuter och 10 meter senare ......köket.
Tabletter! Yum yum. Innan jag tog den där sista blanka oranga superstarka som sköterskan "varnat" mig för, var jag tvungen att ringa ett hypokondrisamtal till kirurgimottagningen för att försäkra mig om att jag inte skulle få andningssvårigheter om jag tog den.
Hon förstod inte varför jag skulle få det nu, speciellt inte efter cocktailen av tabletter jag blev matad med, på själva operationsdagen.
- Jaja, jag skulle bara kolla! Sen åkte den ner. Ljuvligt.

Så har iaf mina 2 dagar skridit fram sen Operation Day. Hur den var? Jobbig. Jag var inte en gnutta nervös förrän jag låg på en brits i öppen vit skjorta, vita strumpor och band runt armen och narkosläkaren kom och skulle säga "hej".
Han skulle inte alls säga hej. Han skulle se vad jag skulle sövas med! Det räckte för mig att inse det ....för att det skulle börja snurra rejält. Å jesus vad jag ville hem då.
-Vi får nog ta lite lugnande tror jag sa narkosen och inom ett par minuter fick jag redigt med knark! Riktigt bra var det, men jag fick såklart fråga tanten som kom med det, om hon kunde garantera att jag inte skulle dö av dem.
Det kunde hon inte sa hon, men att jag skulle ta de ändå.

Uppenbarligen lät det vettigt så jag svepte allihop. Blåa, vita, gröna. Sen vet jag inte så mycket mer. Jo lite. Jag vet att jag blev ritad på magen, stucken i armen, körd i hiss (jag KAN inte åka hiss, jag har fobi, det försökte jag förklara för dem som körde mig, det minns jag men vi åkte hiss ändå), sen överförd på nån annan bår (den var väldigtliten, och det vet jag att påpekade för dem också) och stucken igen och sen sövd. Skönt för dem. Det sista jag minns är att det luktade sött, och att nån sa att "tänk på nåt fint, för att det är det du kommer drömma om när du sover. "
Vet att jag ansträngde mig för att komma på nåt bra att tänka på, jag försökte tänka på Leah men sen glömde jag nog bort att tänka alls.

Vaknade- Stenfull
Berättade lögner för en sköterska som satt på en stol och vakade ute i rummet. Jag vet att jag ljög, men nånstans i mig lät det så bra att jag fortsatte. Jag pratade om att jag minsann praktiserat på sjukhuset och att det var så fint och bra och att alla var så trevliga. Det har jag aldrig gjort, men jag var så upprymd över att leva tror jag att jag ville ge de en solskenshistoria. Sen bad jag om kaffe. Jag fick en smörgås och en youghurt istället.
Jag bad om kaffe igen. Det gav ingen effekt, jag fick förklarat för mig att jag behövde vakna till lite först på egen hand.
Jag läste Se & Hör och försökte anstränga mig för att förstå vad jag läste.
Ringde i klockan.
- Kan man få lite kaffe tro?
- Jag ska se vad jag kan göra
Sen kom det faktiskt kaffe :). Jag drack 3 koppar på raken, gudagott ! Den sista koppen hämtade jag själv för den fick jag tydligen inte. Says WHO :P. Kan tillägga att jag inte hade ett skit ont, och att jag tyckte det var en bit kaka hela upplevelsen. I efterhand ser jag mer att det nog var lite jobbigt ändå.

Aja. Det var det. Kvällen from hell vet ni. Nu är det bättre. Jag kan gå lite mer nu. Ont gör det fortfarande, men inte på långa vägar som innan.
Vill ni ha tips och råd för hur man lättast förbereder sig för operation, så kan ni fråga mig. Jag vet det mesta nu.

urk