så var det dags igen. är man förvånad? inte särskilt. det var väntat, tyvärr. så fungerar jag nog, jag väntar och väntar och blir sällan förvånad.
därmed inte sagt att man blir ledsen. jag blir lika ledsen för varje gång. people are shit.
har inte skrivit i den här bloggen på flera månader. det har varit skola, flytt. jag har väl inte mått så bra ska jag ärligt medge för mig själv. kanske har jag velat hitta ett sätt att fly?
det känns som när jag tittar bakåt så har tiden bara flytit på, och jag har försökt att acceptera saker som de skett allt eftersom. men jag har alltid tittat bakåt, kanske därför det aldrig har känts på riktigt. jag har väntat mig ett slut på det och nu kom det.
det värsta var dotterns ansikte, hon förtjänar så mycket mer än våra låtsaslekar.
