Vart tog

passionen vägen ?

1:a månaden knullar man som kaniner. Man hinner knappt med att få in hämtpizzan i munnen innan man dyker ner i sängen, huttar kartongen åt helvete och pippar på som man aldrig sett naken hud på kort ens. Det är även i den här perioden som man ser till att bh:n och trosa matchar, dessutom är man flitig med både rakhyvel och lukta gott grejer på kroppen. Att försöka ha en videokväll ihop slutar oftast med svettiga nakna kroppar i soffan, och ingen av er minns ett skit av vad filmen handlade om. Faktum är att jag inte vet en enda av mina tjejkompisar.... som minns en film de såg ihop med sin pojkvän de första månaderna. Nä, vi minns inte ens vilken film vi hyrde.

2:a månaden följer i 1:a månadens erotiska fotspår. Man lullar omkring på jobbet med tom blick, cowboygång och det enda man kan tänka på är honom. Och hans kropp. (läs; kuk)

3-5:e månaden är det något lugnare fast fortfarande är det mycket tid bland lakanen, kollegorna på jobbet kan nu åter få en normal ögonkontakt med en, man ägnar lite mer tid åt hushållsysslorna och ser till att skrapa bort de där spindelväven runt kylskåpsdörren. (Minns hämtpizzor.)

6-12:e månaden. Nu snackar vi förhållande. Fortfarande pirrar det skönt mellan benen vid synen av honom, det är lite mer balanserat bara. Vi kan äta god mat och faktiskt TITTA på en hel film utan att börja idka oralsex i soffan. Vi kan hålla handen ute i parken utan att trilla ihop av akut kåthet. Vi hör ihop, vi myser ihop framtidsplaner tillsammans och vi älskar fortfarande att älska i princip varje kväll.

OK.

Det första året har gått och har ni inte gjort det innan, så är det för många par dags nu. Man ska flytta ihop. Tro mig. Flytta ni ihop men förbered er för mindre sex. Förbered er för mer mysbrallor, förbered både dig själv, din partner och dina mysbrallor för ett ökat midjemått. Förbered dig på att sunkigheten gör inträde, förbered dig på vardagen helt enkelt. Man ska njuta av den sägs det, men försök själv att tända på vardagsflottigt hår och sunkig t-shirt? Själv går jag ofta omkring i extremt fula kläder, och det kan gå många dagar (läs: DAGAR) innan jag ens sätter en borste i håret. Så det är absolut inte bara en som gör såhär... vi äro alla skyldiga, kvinna som man - så lura inte er själva med att säga annat.

Kvällarna börjar bli långa och sena, man fastnar framför datorn eller tv:n, man somnar i soffan med öppen mun och innan man vet ordet av, så är man singel fast med sambo. M a o : Man gör exakt samma saker man gjorde som singel. Minus knullandet då.

Whats up with that?

Ps. Det är inte flickan i filmen som skrivit brevet.

Såklart. Host. Nu ska jag sova.

Kashmir funkar!

Vilket väder.

När det blåser svinkallt brukar Hjalmar ställa sig som en liten luddig staty och "nosa" på vinden, ser skitballt ut. Han står blickstilla och vinden tar tag i hela hans lilla kropp och slickar pälsen så tätt omkring honom, så han mest påminner om en dammsugen hamster. Där står han och låter hela sin aristokratiska uppenbarelse förenas med naturens krafter. Sen, på två microsekunder blir han plötsligt superakut skitnödig och skrumpnar ihop till en boll som står på två och ett halvt ben och skakar, naturligtvis med en obligatorisk blick av medlidande mot den som nu står i andra ändan av kopplet. Det kan kännas en smula obehagligt att stå och titta på en hund som bajar, de verkar vilja inbjuda en till showen så att säga. Hjalmar är inget undantag. När han utfört det han var ute för att göra - så går det snabbt. Den kalla vinden hinner nu knappt med att smeka hans grekiska gudaprofil - så kvick är han uppför trappan och in.

Hjalmar är inte vad vi kallar för en "vildmarkshund". Hjalmar skulle nog helst vilka ha tofflor på sig när det är så här kallt ute, och allra helst åka barnvagn till och från bajsstället, om han fick välja.
Min mamma tyckte jag skulle sy ett par - tofflor alltså.
Det räcker alltså inte med den eländiga jackan vi köpte till honom, den som får honom att sluta vifta på svansen och som dessutom innebär att hans annars så smäckra gång, förvandlas i samma ögonblick som jackan åker på - till ett berusat barns vinglande på en finlandsbåt. Enligt min mamma skulle han må bra av fyra stycken små "praktiska med kardborreband" tofflor, i hemmasydd modell.
När vi skulle ut till stallet sist, för en "härligt uppfriskande vinterpromenad" bakom Leah och Dibbe, så hade jag inte hjärta att låta honom stappla fram i den där jackan. Jag hittade en gammal tröja med polokrage i orange kashmir som Leah haft en gång i tiden, klippte av armarna på lagom längd, trädde på den över Hjalmars lilla ädla päronskalle och där inför oss, satt så plötsligt hundvärldens svar på Coco Chanel. Vilken ynnest det var att ha på sig en sån smidig och varm klädsel verkade Hjalmar tycka.
Jag knöt hela skapelsen omkring hans lilla mage och det blev bedårande. Emil suckade och Leah gapskrattade men Hjalmar verkade mycket nöjd. Hans lilla polokrage satt som ett smäck, och de lurviga tassarna fick mer än väl utrymme till att göra de små krumsprången han så gärna gör när han tar sig fram.
Man kunde skåda, om man hade tur och bodde nära stallet, ett par människor, en häst, och en liten glad hund iklädd en orange polotröja i finaste kashmir, promenera i maklig takt ut i den frostiga skogen.
Men tofflor.... det vete tusan faktiskt. Någon måtta får det vara. I alla fall för i år.

Omfamna vintern nu allihop. Den är ju så härlig.

Pigg?

pigg & glad som kexchoklad.
Pigg som en mört.
Glad som en sprallig höna i en
tuppgård. Och så vidare.

Grrrrrrrrr

Våra grannar har hund och de bryr sig uppenbarligen inte om att lära hunden att vara ensam. 4 månader gammal lämnade de ensam långa dagar, hunden var såklart stressad och skällde ungefär... tja 6 timmar i sträck. Förutom att det störde rent allmänt, så anser jag att det är djurplågeri och inget annat att lämna en hund ensam utan att träna hunden på det. En hund kan vara ensam ett tag - men den måste känna trygghet och vänjas vid det, i lugnt mak. Fan vad sur jag blev.
Jag pratade med grannarna :
"Vet ni att er hund sitter i lägenheten och skäller konstant efter att ni går hemifrån?
"Va, neej, det gör hon inte, hon är ju knäpptyst när vi går och när vi kommer, och hon behöver vänja sig vid att vara själv"

DUUHH! Man vänjer inte en hund vid ensamhet genom att lämna henne i 6 timmar åt gången knäppskalle!

Vad bra att folk säger nej åt saker de rent logiskt inte har en aning om.

Jag ringde vicevärden och bad honom prata med dem. Inget hände. Hunden skällde på som vanligt - sedan till kommunen - fick veta att det är Länsstyrelsen som har hand om frågor som dessa. Gjorde en anmälan där till Djurskydd. Vet inte hur och när de tog tag i saken, men inom en vecka så slutade hunden att skälla.

Nu har hon satt i gång igen. Stackars hund. Jag lär inte ge mig.