Vilket väder.
När det blåser svinkallt brukar Hjalmar ställa sig som en liten luddig staty och "nosa" på vinden, ser skitballt ut. Han står blickstilla och vinden tar tag i hela hans lilla kropp och slickar pälsen så tätt omkring honom, så han mest påminner om en dammsugen hamster. Där står han och låter hela sin aristokratiska uppenbarelse förenas med naturens krafter. Sen, på två microsekunder blir han plötsligt superakut skitnödig och skrumpnar ihop till en boll som står på två och ett halvt ben och skakar, naturligtvis med en obligatorisk blick av medlidande mot den som nu står i andra ändan av kopplet. Det kan kännas en smula obehagligt att stå och titta på en hund som bajar, de verkar vilja inbjuda en till showen så att säga. Hjalmar är inget undantag. När han utfört det han var ute för att göra - så går det snabbt. Den kalla vinden hinner nu knappt med att smeka hans grekiska gudaprofil - så kvick är han uppför trappan och in.
Hjalmar är inte vad vi kallar för en "vildmarkshund". Hjalmar skulle nog helst vilka ha tofflor på sig när det är så här kallt ute, och allra helst åka barnvagn till och från bajsstället, om han fick välja.
Min mamma tyckte jag skulle sy ett par - tofflor alltså.
Det räcker alltså inte med den eländiga jackan vi köpte till honom, den som får honom att sluta vifta på svansen och som dessutom innebär att hans annars så smäckra gång, förvandlas i samma ögonblick som jackan åker på - till ett berusat barns vinglande på en finlandsbåt. Enligt min mamma skulle han må bra av fyra stycken små "praktiska med kardborreband" tofflor, i hemmasydd modell.
När vi skulle ut till stallet sist, för en "härligt uppfriskande vinterpromenad" bakom Leah och Dibbe, så hade jag inte hjärta att låta honom stappla fram i den där jackan. Jag hittade en gammal tröja med polokrage i orange kashmir som Leah haft en gång i tiden, klippte av armarna på lagom längd, trädde på den över Hjalmars lilla ädla päronskalle och där inför oss, satt så plötsligt hundvärldens svar på Coco Chanel. Vilken ynnest det var att ha på sig en sån smidig och varm klädsel verkade Hjalmar tycka.
Jag knöt hela skapelsen omkring hans lilla mage och det blev bedårande. Emil suckade och Leah gapskrattade men Hjalmar verkade mycket nöjd. Hans lilla polokrage satt som ett smäck, och de lurviga tassarna fick mer än väl utrymme till att göra de små krumsprången han så gärna gör när han tar sig fram.
Man kunde skåda, om man hade tur och bodde nära stallet, ett par människor, en häst, och en liten glad hund iklädd en orange polotröja i finaste kashmir, promenera i maklig takt ut i den frostiga skogen.
Men tofflor.... det vete tusan faktiskt. Någon måtta får det vara. I alla fall för i år.
Omfamna vintern nu allihop. Den är ju så härlig.
