Jag är skapligt trött just nu. Klockan är 8.20 och mitt hår, min kropp och min hjärna känns som de tillhör en helt annan värld. Håret ser ut som det tillhör en helt annan värld förresten.11 börjar jag jobba. Jag har en timmes slackertid och sen en timme på mig att göra mig i ordning. Skulle jag beskriva hur jag gör i ordning mig skulle modebloggarna skratta sig halv fördärvade. Hysterirotning i sminkväskan, svullna ögonlock och kuddstreck på kinderna. Förbannelse och svordomar över spegelbilden, hundrumpa på badrumsgolvet. Stresskoll på klockan, kaffemugg på toalettstolen.
Jag är ett monster på morgnarna. Fysiskt har ni redan förstått men också psykiskt. Jag har tålamod som en knäckt fembarnsmorsa, och jag är hyperallergisk mot tilltal. Jag behöver min tid, som jag brukar säga när jag försvarar de morrningar som följer min väg.
Min tid.
Jag brukar tänka att jag drömmer så mycket, och att det är därför jag behöver självterapitid för att återgå till mig själv efteråt. I alla fall låter det bra för mig själv. Men alltså, folk som kan sitta och småprata om ditt och datt, alltså folk som faktiskt kan ta sällskap tidigt på morgnarna, hur funkar de? Jag fattar det fan inte. Jag tål inte människor (eller djur kan tilläggas) så tidigt. Min ultimata morgon är tidigt uppvaknande, hett svart kaffe, total tystnad och en nyhetssida på nätet. Mysbrallor och ingen tid att passa. Sedan....efter nån halvtimme-timme hör man små tassar i hallen och underbara dotter kikar in morgontrött igenom dörröppningen och viskar "god morgon".
DET är ljuvligt. Då är jag på topp.
Hur som helst, jag är hopplös innan klockan tio. Nu är klockan snart halv nio, och jag är supersur.
