Jag gick fel, kom för sent och andades som ett jagat växtätande djur (som blivit jagad av ett djur som äter kött (mitt) för er som nu inte förstod liknelsen) när jag dunsade ner i stolen. Rummet var kalt, och förutom jag själv satt där två kvinnor och tittade tyst på mig. De klädde av mig med blickarna skulle jag vilja kalla det. Det hade ju inte behövts.
Jag slet av mig kappan i en sån hast, att skjortflärpen for upp och visade en blek strimma hud. Mogen hud skall tilläggas.
Jag kände ganska så omgående att jag inte alls ville vara där. Där jag var. På intervju för ett jobb som handläggare.
Nä, jag kände att min urtvättade Gina Tricot kofta med Hjalmarhår på inte alls passade in bland deras Diorkavajer. Och nu hade jag visat hud också. Kunde det bli värre?
Jorå. Med friskt övermod och glatt humör blev det värre och jag rökte två cigaretter på raken på vägen hem. Slutklämmen blir att jag med största säkerhet inte får jobbet. Speciellt inte eftersom en av kvinnorna frågade mig hur min påtalade "ödmjukhet" och "pushighet" (jävla ordvrängare förresten, jag använda FRAMÅT - jag är för fan FRAMÅT) gick ihop.
Det gör de ju inte, för jag ljög. Jag är inte ödmjuk för fem öre. Men jag sa att det gick utmärkt ihop i alla fall och körde mitt vanliga ordbajseri. Ordbajseri är alltid lättare när motparten hummar och håller med så man kan sluta nån gång. De här två satt mest tysta.
Ibland kom jag på mig själv att tänka att jag kommer spy snart, för jag vet inte vad jag säger. Kan inte nån knacka på dörren och bryta in?
Hur som helst, jobbet är kört och så är det med det.
Därför tänker jag inte skriva mer om mitt sökta jobb som jag inte kommer få, eftersom jag redan har världens bästa jobb. Så det så.
