I går natt satt jag uppe. Jag gick inte och la mig alls alltså.
Idag är jag på väg mot samma håll. Klockan är snart fem på morgonen och jag är helt klarvaken. Inte alls som när jag gick på penicillin (jag har inte berättat men jag blev faktiskt ruskigt kattbiten i benet för ca 3 veckor sen), med medicin i kroppen kunde jag knappt hålla uppe ögonlocken, utan masade ner mig i sängen om kvällarna och STENSLOCKNADE runt halv-elva tiden. Ni vet huvud på kudden - blunda - väck.
Inte nu minsann. Jag känner inte ens en annalkande trötthet.
Det är faktiskt jävligt märkligt.

Jag tittar ut över vårt vardagsrum och ser en tv, en stege, ett par flyttlådor och ungefär tusen sladdar. Vid mina ben på golvet ligger Hjalmar och sover, brevid sig har han tofflan han fick av Millan idag. Den är lite lätt söndertuggad nu.
Jag spränger snart lägenheten i bitar. Den blir ALDRIG klar och jag vet varför tyvärr.

Jag vet varför jag blir apatisk också. Dels har jag inget att göra på dagarna, min mattekurs känns katastrofalt motsatsen till framgångsrik och varje tendens till matteplugg min hjärna gör, kväver jag effektivt med hjälp av telefonsamtal till nån, akuthopp in i wow, eller en tripp in på toaletten där jag sedan väntar ut det onda.. tills det lagt sig. Jag gör absolut INGENTING förutom att vankar Hjalmar i parken, spelar datorspel och kliar mig på magen. Arbetslösheten kräver sitt pris, och slappheten ligger fanimej som en tung dimma över hela lägenheten.
Jag har sökt till fk nu igen. För vår ekonomi och harmoni i denna kattbitna kropp så hoppas jag att jag får till en intervju om inte annat.

Till helgen far vi till Skåne. Det ska bli skönt med lite omväxling faktiskt.
Nu ska jag tvinga mig själv till att lägga mig bakom Emils varma ryggtavla och stirra i taket ett par timmar.
I själva verket är jag mer sugen på att sätta på lite kaffe.

Godnatt.