Springer till lägenheten lite då och då och målar det jag kan, men mest känns jag i vägen tycker jag.
När den här renoveringsperioden är över så ska jag ta den där karln och åka bort. Och tillbringa dagar och nätter i en säng :)
Jag är så glad att jag hittat honom - han är allt jag vill ha och mer därtill. Ibland slås jag bara av hur bra vi passar ihop, hur lugn och tillfreds jag är med att ha honom vid min sida, och hur halvt mitt liv skulle kännas utan honom. Visst kan vi bli irriterade på varandra då och då, men vi bråkar sällan om större saker. Större och större förresten, det händer knappt. Vi har inte så mkt att bråka om egentligen :).
Han kan störa sig på mitt "jobbiga jag", den där som dyker upp när jag är på rethumör och aldrig slutar jobba mig. När jag töntar mig med frågor som jag sluddrar fram, så att han måste fråga 10 ggr vad fan det är jag säger egentligen. Och jag låtsas vidare om som att jag verkligen uttalar allt korrekt, och inte förstår att han inte HÖR.
Eller mitt tjat-jag... den som dyker upp när han inte gör det han borde. Som tex diska efter sig, eller plocka upp strumporna från sovrumsgolvet.
Jag har väl egentligen mest en grej som stör mig järnet. Emil kan omöjligt stressa. Aldrig, det händer inte!
Oavsett hur bråttom han har, så går allt i slowmotion. Han MÅSTE duscha i minst 20 minuter, även om han är försenad till jobbet haha. Han bara MÅSTE borsta tänderna i 2 minuter, för det har han läst att man ska. Och detta ska man alltså göra även om tåget går om 5 minuter. Och han måste ta på sig jackan innanför dörren, att kränga på sig den i trappuppgången finns inte. Den ska på ordentligt, och det ska kikas i hallspegeln innan så den sitter bra hihi.
Men jag älskar honom hur slowmotion han än må vara .... ni vet så där så det pirrar till i magen - bergodalbanastyle.
Mitt lilla gift.
Ah no: fortsätta packa. Sen ska jag gå med fika till karlarna, det kan de behöva :)
