Klockan är 03 och här sitter jag i natten och äter kassler med kniv från paketet och dricker påskmust direkt ur flaskan. Trashstyle men oh så gott.
Jag är nedstämd. Trött och grinig.
Emil var så jävla korkad förrut. Han betedde sig korkat och jag tog illa upp. När det gäller min pappa så tar jag illa upp.
Min bror heter samma namn som min pappa, fast i mellannamn. Emil läste hela hans namn på nåt papper som låg på bordet, brast ut i gapskratt och sa mellan flåsen : "va?! Skojar du?? Heter Johan XXXXXXXX?? Hahahahaha!...
Jag kunde hålla mig i och för sig. Jag sa att min pappa hette det, men då jag hade redan hunnit bli grinig.
"Jaha, ja".
Sen åt han sin macka, plockade ur diskmaskinen, visslade in sig i duschen och kom ut i köket, krafsade mig i håret "ömt" och sa att han går och lägger sig.
"Gör du så" svarade jag.
Och jag sitter här än, funderandes över hur vissa människor bara är. Ja, jag älskar honom otroligt mycket, jag är lycklig och trygg och vi bråkar sällan. Men jag blir ibland lite störd över hur man märker vissa saker som man aldrig märkt förrut.
Ibland förundras jag över hur pass lätt han skakar av sig saker. Det är förmodligen mer hans nonchalans till vad som hände jag blev mest sur över. Jag tycker han kan vara okänslig. Samma sak som nu, med de här hemska morden på de två barnen. Jag grät till nyheten framför datorn, läste, läste, ojade mig ....och ja..sen när man bor med någon kanske man vill prata, diskutera ochl ventilera lite..., hur jävla sjukt det är i den här världen och yada yada....INTE en reaktion från karln. Han ser ut som vanligt och säger "japp. det är hemskt. Men vad ska vi äta i dag? "
Nåt i den stilen. Det enda jag verkligen har sett som han lappar ihop för är djur som far illa. Då rynkar han i hop ansiktet och ser lidande ut.Att han äter fiskpinnar idag är ju en helt vansinnig grej när jag tänker efter...för egentligen borde han falla i gråt så fort jag tar fram Findus-paketet.
Skit samma. Åter till min pappa och hans (i Emil i Lönnerbergas ögon fula och skrattretande) namn:
Jag har sagt hans namn, och berättat hans historia för Emil men eftersom han inte lever idag så nämns han inte speciellt ofta. Men nog har jag berättat.
Saken är den att för mig är min pappa helig, helt jävla helig för mig. Det blir kanske så när han dog i från oss så tidigt som han gjorde. Han levde aldrig riktigt i mitt liv som jag minns, jag vet bara att när jag tänker på honom så blir jag alldeles varm innuti.
Jag lärde aldrig känna honom som jag kan minnas det, förutom till hans namn och på de kort som finns tagna på honom. Däremot har jag varit flera gånger på ställen där han brukade vara på, där han föddes och där han dog. Och jag går runt och tittar på saker som han gjorde. Jag inbillar mig att han såg på sakerna som jag ser dem, och jag tänker speciellt när jag är på mina pappa-resor att jag faktiskt idag är äldre än han blev, och hur jävligt allt måste ha känts för honom.
Jag tittar på min storebror och ser min pappa i honom, speciellt när alla säger att de är så lika...ja då är de det för mig med. Och jag har alltid gillat det faktum att han bär hans namn i sitt. Lite underligt så bär både jag och min bror på drag av en form av melankoli i botten någonstans och detta är tydligen en pappa-egenskap har vi fått höra. Han hade också den sidan som en extrem kontrast till hans nästan maniska energi-glädje-ubersociala-sida (det där har jag däremot inte fått :(.
Jag har såklart vissa drag från min pappa och vissa från min mamma (som resten av världen), och min bror detsamma...däremot har min bror fått fler och mycket mer påtagliga egenskaper från honom än jag ... jag har ibland känt mig avundsjuk på honom för det....Wierd you say?
En egenskap som alltså egentligen inte alls är så värst positivt känner jag ändå stolthet över, bara för att det är från honom. Och att både jag och min bror har en klart speciell jobbig sida som få förstår sig på... är också nåt vi delar, och vi delar den med vår pappa. Vi har ärvt det där från honom. Min bror ärvde dessutom hans namn. Jag skulle inte vilja byta bort den jag är för något i världen. Jag är skitstolt över att vara XXXXX:s dotter.
Så nej, han hade kanske inte världens finaste namn för vissa, men det är sannerligen inte världens fulaste heller och för mig är det skit samma. Jag älskar det namnet bara för att.
Och han var min pappa och att den person som jag älskar idag och bor ihop med skrattar åt hans namn gjorde mig ont :(. Jag blev ledsen och jag tror inte ens att muppen begrep det.
Det är inte en världsgrej, ett major problem i mitt liv detta. Det är bara en typisk känslosak som jag var tvungen att sitta uppe till tre, med påskmust i glaset och en kassler i munnen för att bearbeta.
Nu ska jag :
I morgon åker jag till Göteborg som planerat, men nån gullig avskedslapp på köksbordet kan han fetglömma.
