Jag har legat som en däckad gris i sovrummet, far away från allt vad telefoner och katter heter. Resultatet blev att jag vaknade halv tolv denna måndag. Det är nästan otäckt, hur man rusar upp med hjärtat i halsgropen och sprätter omkring som en yr höna i jakt på att komma i kapp dagen. Tex så sätter man på kaffebryggaren utan att byta ut filtret med nytt kaffe, snacka om lite förvåning där i "morgonköket" när blask rinner ner och sprider väldoft. Mumma, man kan återanvända det mesta. Krafsa en eller två katter på huvudet, hittar ett par byxor 10 nummer för små att dra på sig, in med magen, fuck översta knappen och sen fort fort, dra ner rullgardinen i köket. Fasligt nyfikna grannar och en syn in här i dag kan ge den bäste lågt blodtryck. Det förtjänar de inte.
Men nu så, nu börjar man kvickna till och med nytt kaffe i koppen och lite mysprat med älskling på telefon är jag snart fit for fight. Idag ska jag få min lilla goding hem igen och som jag saknat henne! Vi ska mysa till oss ikväll ordentligt som det bör när man inte träffats på en vecka.
Jag och hennes pappa har henne varannan vecka. För de som har barn varje vecka hemma, låter det hemskt. Och visst 17 saknar jag henne så jag går åt den veckan, speciellt på slutet av den. Men vi är trots allt vana att ha det så. Vi har haft det så sedan hon var 1 år gammal. Idag är hon 8 och man kan nu även se alla fördelar det finns för en förälder ialla fall med upplägget.
Hon får det bästa av både mig och hennes pappa tex. Vi får en vecka helt barnfri att leka tonåringar (om vi nu vill), och kan ladda batterierna på ett sätt de med barn hemma jämt aldrig kan. Första dagen själv hemma njuter man . Andra dagen njuter man mindre. Tredje dagen går man in på hennes rum och känner lite på hästpläden som ligger slängd på sängen. Telefonsamtal. Saknad. Fjärde-femte-sjätte-sjunde dagen är ett konstant pickande i skallen, man känner sig halv.
Dock, summan av det jag ville ha sagt nånstans är ändå att få ha "vuxentid" är viktigt och ger energi, och jag kan nästan bli lite nojig för nästa barn...då blir vi vuxna 24/7. Stort! Annorlunda! Hur laddar de som har barn hela tiden? Vem blir man? Blir man trött konstant, sur? Blir man vuxnare? Barnflicka någon ? :)
Från min dotters synpunkt tror jag dock inte att det alltid är så ball att fara emellan oss hela tiden, även om hon inte vet om något annat. Själv är jag inte något skilsmässobarn så jag vet inte riktigt hur det är att bo på två ställen, men som sagt, är man van vid något från när man var minimini, så tror jag man tar det naturligt. Jag är ändå så glad för att det har gått såpass bra som det gjort. Hon är en trygg liten dam med huvudet på skaft och jag är så stolt över henne att jag går av på mitten i bland.
Det bästa jag har gjort är hon! Och idag kommer hon hem! Längtar efter hennes kram som lär åtföljas av "men mamma...sluta nu...släpp". . suck. Hon är min baby även om hon är 8 år och längtar efter intigritet. Jag ser fram emot att följa med henne till hennes första disco när hon är 21, och det ska gå städat till banne mig. Sen ska det bli kul att få träffa hennes nya pojkvän när hon är runt 25 nåt, jag kommer ha ett och annat att säga. Ack, den tonåren.
Nu är det bråda tider, klockan tickar. Ha en fin dag alla och ta hand om era nära och ytterst kära!
