Min L gjorde rätt stora ögon i går när han stod med batong, handklovor och hela kitet och förklarade med myndig röst att "nu lilla L får du ge mig kepsen där så jag kan åka iväg och ta tjuvar". Kvarten innan hade hon pumpat honom på den mesta informationen hon kunde komma på. . . .för DÅ.
Hon gav iaf tillbaka hans keps, han vinkade hej då till oss och kaffet och åkte sin väg. Hon kom bort till mig, med rätt så allvarlig min när jag satt i soffan och frågade sen:
L: "du, vad händer med XX om en tjuv kommer?"
J: "då tar han tjuven med till polisen"
L: "men är han inte polis själv?"
J: "Nä, han är en väktare"
tystnad.
L: "Vad händer om tjuven dödar XX?"
J: ".........öh..men det gör han inte, XX är stark vet du"
L: "nej men skärp dig mamma, vad? "
J:" ........om tjuven dödar XX.....han dör?"
tystnad igen.
J: (snabbt) "men det är klart att han inte gör, tjuvarna har ingen chans mot XX :)"
*uppmuntrande rygggnugg som man gör på barn för att barn ska känna trygghet och en diskret fingervisning på att frågostunden börjar ebba ut*
L: "jamen tänk om i alla fall.
J: "jamen XX slänger alla tjuvar i finkan säger jag ju"
J: "och han har en batong vet du. Och handklovor, *rich-ratch* säger det och vips, så är tjuven fast!"
L: "Jamen du sa att han inte var polis..?"
J: "Han är nästan polis"
L: "hur kan man vara nästan polis?"
*zappar och hoppas på att hitta nåt tecknat, en Avril Lavignevideo eller bara en enda liten hästjävel på tv..... - snälla?*
*nehej inte det..*
J: "Hum....Han får inte gripa folk hur som helst, som polisen får"
L:" Varför inte"
J:
J:
Vad säger man? Hur förklarar man något för någon som aldrig slutar fråga? Det är ganska fräckt samtidigt, att barn frågar tills de är nöjda. Men pain när man inte lyckas göra dem nöjda med svaret.
Jag har sagt till henne att nästa gång vi träffar XX, så ska XX få förklara precis aaaaaallllt för henne om hur det fungerar :).
Nu ska jag och min hals gå och sova.
Natti.
